Om myran och gräshoppan
Flera gånger uppmanar du gräshoppan att jobba, annars lär han inte överleva vintern. Han struntar i din uppmaning.
Hösten kommer, alla skogens djur går hem och förbereder sig för vintern. Alla utom gräshoppan. Han springer hem till dig och knackar på din dörr. Han ber om mat. Ty utan mat dör han, den stackaren.
Du vet att det är sant. Du vet att om han dör, är det faktiskt på grund av dig, även om man inte kan hålla dig ansvarig för det.
Vad gör du?
Jag ger honom mat. Om historien upprepar sig och gräshoppan ber om mat nästa år? Då ger jag honom mat. Om och om igen.
Detta är den heliga principens förbannelse och välsignelse. För varje gång en hungrig individ ber om mat, så ger du denne mat. Det är helt oberoende av vad han gjort. Föd de hungriga! Oberoende av varför de är hungriga. Tro mig, den principen är en av de viktigaste.
Att leva ett liv baserat på principer kan förefalla lite torrt, men måste det verkligen vara så. Om du lever ditt liv baserat på kärleksfulla principer, snarare än godtycklig handlande i varje enskild situation, gör du inte världen mer rättvis? Det är nämligen min fasta övertygelse.
Irriterande ljud
Lista över personer jag tycker om: Min familj och släkt (biologsik såväl som icke-biologisk), David, Erika, Andreas, Josef, Ola, Niclas, Erik H, Erik J, Joel, Sam, Lisa, Lovisa, Angie, Sofia, Jonte, Andreas N, Marcus, Mikael, Annica & Fabian med flera.
Dessa personer känner jag tillräckligt för att säga att jag tycker om. Säkerligen har jag glömt flera. Jag glädjer mig att jjag har känslor nog att tycka om så pass många människor givet hur dålig jag är på att värna mina relationer.
Er andra känner jag ännu inte.
Korpen kraxar, allt förgår.
Om inte mer så läs i alla fall en vers. Mr. Edgar Allan Poe spöar Shakespeare med hästlängder. Enjoy!
The raven
Once upon a midnight dreary, while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore -
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of someone gently rapping, rapping at my chamber door.
«Tis some visitor», I muttered, «tapping at my chamber door:
Only this and nothing more».
Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor,
Eagerly I wished the morrow; vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow - sorrow for the lost Lenore -
Nameless here for evermore.
And the silken, sad, uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me - filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
«Tis some visitor entreating entrance at my chamber door -
Some late visitor entreating entrance at my chamber door -
This it is and nothing more».
Presently my soul grew stronger: hesitating then no longer,
«Sir», said I, «or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is, I was napping, and so gently you came rapping.
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you». - Here I opened wide the door -
Darkness there, and nothing more.
Deep into the darkness peering, long I stood there, wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before;
Put the silence was unbroken, and the stillness gave no token,
And the only world there spoken was the whispered word, «Lenore!»
This I whispered, and an echo murmured back the word, «Lenore!»
This, and nothing more.
Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping, somewhat louder than before.
«Surely», said I, «surely that is something at my window lattice;
Let me see, then, what thereat is, and this mystery explore, -
Let my heart be still a moment, and this mystery explore,
«Tis the wind, and nothing more».
Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately Raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he, not a minute stopped or stayed he,
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.
Then, this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling
By the grave and stem decorum of the countenance it wore,
«Though the crest be shorn and shaven, thou», I said, «art sure no craven,
Ghastly, grim, and ancient Raven, wandering from the nightly shore.
Tell me what thy lordly name is on the night's Plutonian shore!»
Quoth the Raven, «Nevermore».
Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning, little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door -
Bird or beast upon the sculptured bust above his chamber door -
With such name as «Nevermore».
But the Raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing farther then he uttered, not a feather then he fluttered;
Till I scarcely more than muttered, «Other friends have flown before!
On the morrow he will leave me, as my hopes have flown before!»
Then the bird said, «Nevermore.»
Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
«Doubtless» said I, «what it utters is its only stock and store;
Caught from some unhappy master whom unmerciful Disaster
Following fast and followed faster till his songs one burden bore -
Till the dirges of his hope that melancholy burden bore
Of «Never - nevermore !»
But the Raven still beguiling all my fancy into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird and bust and door}
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore -
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird oi yore
Meant in croaking «Nevermore».
This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl, whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamplight gloated o'cr -
But whose velvet violet lining with the lamplight gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!
Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by seraphim whose footfalls tinkled on the tufted floor.
«Wretch,» I cried, «thy God hath lent thee - by these angels he hath sent thee
Respite - respite and nepenthe from thy memories of Lenore!
Quaff, O quaff this kind nepenthe, and forget this lost Lenore!»
Quoth the Raven, «Nevermore».
«Prophet!» said I, «thing of evil! - prophet still, if bird or devil! -
Whether tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted -
On this home by horror haunted - tell me truly, I implore?
Is there - is there balm in Gilead ? - tell me - tell me, I implore I»
Qucth the Raven, «Nevermore».
«Prophet!» said I, «thing of evil - prophet still, if bird or devil! -
By that heaven that bends above us, by that God we both adore,
Tell this soul with sorrow laden, if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels name Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Lenore!»
Quoth the Raven, «Nevermore».
«Be that word our sign of parting, bird or fiend!» I shrieked upstarting.
«Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!»
Quoth the Raven, «Nevermore».
And the Raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamplight o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!
Fagman to the rescue
Om det nu ändå var hela sanningen.
(Dessutom är den sorgliga sanningen att de flesta elaka människor är elaka just för att de betraktas som det)
Det finns dem som föraktas öppet bakom sina ryggar, inte för vad de gör- utan för vilka de är. Dessa människor är antingen mesigare, töntigare, fulare, dummare, svagare eller mer rädda. Alla dessa skäl ger en fullgod anledning till oförbrukat förakt. Svaghet SKA föraktas, svaghet SKA förgöras.
Om det nu ändå var hela sanningen.
Det bästa argumentet för delvis omotiverad aversion gentemot en enskild individ är den grupp-psykologiska vinsten i det hela. Det finns få saker som för grupper samman lika effektivt som en elak karaktärisering av utomstående. Det enar och håller samman med järnkedjor. Så på sätt och vis blir fienden befriaren. Fienden blir det NÖDVÄNDIGA ontet- hjälten.
Om det nu ändå var hela sanningen.
Detta fungerar bara så änge gruppen slipper känna "hjälten". Ty gör man det faller allt. När det framkommer att hjältar i allra högsta grad är människor med känslor, då kan man inte längre fortsätta. Antingen skäms man eller inte. Då väljer man en ny.
Har vi verkligen inte kommit längre? När gör vi det?
Peer pressure
Kan nog aldrig sluta störa mig på att den absolut största kraften ligger i grupptryck. Det gör mig arg och emo.
(jag betackar mig för kommentarer såsom: "dahh, redan!", detta är nämligen INTE en ny insikt)
(hint, hint)
Om att komma längre
Speciellt enkelt blir det för vissa, nämligen de oförbrukat vackra. De sköna som aldrig behövt vara smarta, som aldrig behövt vara bra på något. De som varit populära, de som varit älskade för inte den de var, utan för det de var. En tung börda att bära, (antar jag). Mode är ett gissel, eller snarare mode och skönhet har kommit att bli folkets nya opium. Låt oss aldrig glömma att det finns människor som tjänar väldigt mycket pengar på allas våra dåliga självförtroenden. Är det verkligen rimligt att låta sitt liv styras av förgängliga saker som skönhet, prestige och tradition. Är inte ett liv utan skam och krav eftersträvansvärt i vår nutid. Har gamla frihetideal övergetts och isåfall varför?
När ska klychorna bli verklighet? När ska riktiga ideal få ta plats? Man lever bara en gång, En gång enbart. Denna gång tänker inte jag låta handla om oviktiga saker som utseende, pengar och prestige. Vilket slöseri! Jag är i hjärta och hjärna övertygad om att dessa saker är och förblir dåliga saker. Den dag borde komma då människor inte får vad de vill ha, utan vad de behöver. Skär bort dessa svulster som när dig. Skilj på behov och begär, på näring och knark.
"Dina bedrifter spelar mig ingen roll, din skönhet är för mig obetydlig, den du är och den jag älskar, det är du. Så kom! Kom till mig som du är, utan skam, utan pretantion utan annan avsikt än den rena. Kom, så skall jag älska dig."
