Mufasa
Sitter och tänker på lejonkungen. En ganska så existentiell film egentligen, utan att vara mer än just en barnfilm. Som alla bra filmer handlar Lejonkungen om en resa, både en verklig resa och en andlig resa. (Fråga mig inte vad jag menar med andlig).
Det absolut tyngsta citatet från filmen, som jag är övertygad om går de flesta barn förbi, kommer ifrån den scen i vilken Simba återförenas med sin far Mufasa. Eller återförenas, Mufasa talar till honom från andra sidan. Han säger: "Du är mer än vad du blivit". Vi är vad vi gör, men vi är mer än vad vi gör. Gör vi ingenting, är vi ingenting. Men ändå är vi inte allt vi gör. Nu är det förvisso tänkt att Simba ska återvända och återta den makt han föddes för att ha, men tanken är ändå densamma.
Kan man vara sina förutsättningar? Kan man verkligen säga: "Jag är den jag skulle kunna vara"? I teorin kan man vara en massa olika människor. Du skulle teoretiskt kunna göra en mängd olika val som formade din person på en mängd olika sätt. I teorin skulle du kunna vara fem olika människor om fem år. Är du då alla dessa människor redan nu? Har du en mördare i dig? En våldäktsman kanske?
Jag är, som någon kanske känner till, determinist och materialist och kan således inte greppa resonemanget jag själv framkallat. Om fem år kommer jag bara att kunna vara en enda specifik individ, precis som jag är nu. Jag kanske kommer vara snällare, gladare, kunnigare. Vem vet? Vem jag än kommer vara om fem år, är det sant redan nu att jag kommer vara just den personen om fem år. På samma sätt var det sant redan i fredags att Linköping skulle vinna mot Umeå med 4-0. Det var lika sant i fredags som det är sant idag, efter matchen.
På sätt och vis har jag redan min framtid i mig själv. Den jag är idag skapar den jag är imorgon. I ett universellt perspektiv blir implikationerna ännu större. Om jag ser mig själv som materialist och determinist i ett kausalt universum, bär jag alltså spår inom mig från tidens begynnelse. Dvs. alla partiklar som någon gång varit en del av mig har färdats, på ett eller ett annat sätt i enlighet med energiprincipen, i 13.7 miljarder år för att jag ska kunna tänka, känna och reflektera. Är det inte en väldigt mäktig tanke?
Här någonstans börjar vissa människor att få huvudvärk. Även jag. Mindre än 5 procent av universum består av vanliga atomer. Universum innehåller uppskattningsvis 100 miljarder galaxer, som var och en innehåller 100 miljarder stjärnor. Merparten av dessa 4.5 procent atomer kommer således aldrig vara del av mitt medvetande. När jag dör kommer dessa atomer att fortsätta att färdas vidare i universum. I ett kort ögonblick fick ett fåtal av denna enorma mängd atomer vara en del av det mest fantastiska i hela universum, nämligen medvetandet.
Ingenting var någonsin vackert innan vi betraktade det. Ingenting var någonsin svårt eller lätt, roligt eller tråkigt, ledsamt eller glatt innan vi upplevde det. Vårt medvetande skapar således en värld som annars aldrig hade funnits. Vi är alla, tack vare våra medvetande, skapargudar i våra egna liv. Samtidigt är vi en produkt av ett deterministiskt universum. Här skapar jag den största skiljelinjen mellan medvetande och materia. Hjärnan finns på riktigt, dess elektriska impulser är verkliga och de påverkar oss. Ändå är ingenting ett större mysterium än det mänskliga medvetandet. Vår förmåga att känna och reflektera går bortom vad som faktiskt hade krävts av oss rent evolutionärt. Kanske går vi t.o.m. mot vår egen undergång.
Vi är här på jorden ett ögonblick blott. Är det inte otroligt hur människor kastar bort sina liv, även jag?
Det absolut tyngsta citatet från filmen, som jag är övertygad om går de flesta barn förbi, kommer ifrån den scen i vilken Simba återförenas med sin far Mufasa. Eller återförenas, Mufasa talar till honom från andra sidan. Han säger: "Du är mer än vad du blivit". Vi är vad vi gör, men vi är mer än vad vi gör. Gör vi ingenting, är vi ingenting. Men ändå är vi inte allt vi gör. Nu är det förvisso tänkt att Simba ska återvända och återta den makt han föddes för att ha, men tanken är ändå densamma.
Kan man vara sina förutsättningar? Kan man verkligen säga: "Jag är den jag skulle kunna vara"? I teorin kan man vara en massa olika människor. Du skulle teoretiskt kunna göra en mängd olika val som formade din person på en mängd olika sätt. I teorin skulle du kunna vara fem olika människor om fem år. Är du då alla dessa människor redan nu? Har du en mördare i dig? En våldäktsman kanske?
Jag är, som någon kanske känner till, determinist och materialist och kan således inte greppa resonemanget jag själv framkallat. Om fem år kommer jag bara att kunna vara en enda specifik individ, precis som jag är nu. Jag kanske kommer vara snällare, gladare, kunnigare. Vem vet? Vem jag än kommer vara om fem år, är det sant redan nu att jag kommer vara just den personen om fem år. På samma sätt var det sant redan i fredags att Linköping skulle vinna mot Umeå med 4-0. Det var lika sant i fredags som det är sant idag, efter matchen.
På sätt och vis har jag redan min framtid i mig själv. Den jag är idag skapar den jag är imorgon. I ett universellt perspektiv blir implikationerna ännu större. Om jag ser mig själv som materialist och determinist i ett kausalt universum, bär jag alltså spår inom mig från tidens begynnelse. Dvs. alla partiklar som någon gång varit en del av mig har färdats, på ett eller ett annat sätt i enlighet med energiprincipen, i 13.7 miljarder år för att jag ska kunna tänka, känna och reflektera. Är det inte en väldigt mäktig tanke?
Här någonstans börjar vissa människor att få huvudvärk. Även jag. Mindre än 5 procent av universum består av vanliga atomer. Universum innehåller uppskattningsvis 100 miljarder galaxer, som var och en innehåller 100 miljarder stjärnor. Merparten av dessa 4.5 procent atomer kommer således aldrig vara del av mitt medvetande. När jag dör kommer dessa atomer att fortsätta att färdas vidare i universum. I ett kort ögonblick fick ett fåtal av denna enorma mängd atomer vara en del av det mest fantastiska i hela universum, nämligen medvetandet.
Ingenting var någonsin vackert innan vi betraktade det. Ingenting var någonsin svårt eller lätt, roligt eller tråkigt, ledsamt eller glatt innan vi upplevde det. Vårt medvetande skapar således en värld som annars aldrig hade funnits. Vi är alla, tack vare våra medvetande, skapargudar i våra egna liv. Samtidigt är vi en produkt av ett deterministiskt universum. Här skapar jag den största skiljelinjen mellan medvetande och materia. Hjärnan finns på riktigt, dess elektriska impulser är verkliga och de påverkar oss. Ändå är ingenting ett större mysterium än det mänskliga medvetandet. Vår förmåga att känna och reflektera går bortom vad som faktiskt hade krävts av oss rent evolutionärt. Kanske går vi t.o.m. mot vår egen undergång.
Vi är här på jorden ett ögonblick blott. Är det inte otroligt hur människor kastar bort sina liv, även jag?
