Det orimliga i att tro
Vad menar vi egentligen när vi säger tro? Vad är tro och vad är vetande? För att besvara dessa frågor tvingas vi ange någon form av definition för både begreppet tro och begreppet vetande. Kort sagt: "Definitionen föregår diskussionen(!)"
Vetande är kunskapen om sakpåståenden som med stor sannolikhet kan betraktas som riktiga. Det vill säga, det finns bevis för sakpåståendet, en tillfredsställande förklaring och eller goda skäl att tro på påståendet.
Tro är övertygelsen om någonting som saknar bevis. Ej heller kräver tron i sig goda argument eller bevis för att kallas en tro.
Detta innebär att det finns en reell distinktion mellan tro och vetande. De behandlar inte alls samma sak. Jag tycker inte att man som religiös kan hävda att allting ytterst är föremål för övertygelse och tro, och att ingenting går att veta och på så vis mena att all tro är lika rimlig. Problemet med att vara skeptiker är att man aldrig kan rättfärdiga någonting, allra minst en trossats. Det är alltså omöjligt att vara skeptiker och samtidigt omfamna en religion som gör anspråk på sanningen. Jag kommer i detta inlägg inte besvara argument som bygger på skepticism utan istället använda realism och anta att vi kan veta saker.
Nu är ju långt ifrån alla kristna skeptiker. Tvärtom. De flesta menar att kristendomen sitter inne på eviga sanningar. T.o.m. den enda sanningen, och den enda vägen till gud. Här blir det genast problematiskt. För visst måste man kunna rättfärdiga bibelns sanningsvärde, för att kunna påstå att den är sann. Visst måste man kunna belägga sanningsvärdet inte bara i påståendet om bibeln, utan också om att gud existerar. Här hopar sig problemen. För strukturens skull kommer jag sammanställa en lista på problem som dyker upp.
Hur vet man att gud finns?
Vad menar man med begreppet "gud"?
Hur vet man att just sin specifika gud existerar?
Hur vet man att hela bibeln är sann?
Hur vet man att den gud man tror på är samma gud som bibelns gud?
Hur vet man hur man ska tolka bibeln?
Vem har tolkningsföreträde? Du eller teologen?
Från ett kunskapsteoretiskt håll förblir alla dessa frågor obesvarade. Det finns helt enkelt inga sätt att veta svaren på dem alls. Det hela faller tillbaka på tron. Man måste tro och hoppas att gud existerar. Tro utan bevis, utan argument och utan goda anledningar. Nu kan man ju fråga sig vilken gud som önskar sig en sådan "efterbliven tro", och som dessutom värderar den högst av alla egenskaper.
Vad är det i tron som är så fantastiskt? Vad är det som är bra i att tro någonting ologiskt, osannolikt och obevisat? Vi kan tydligt konstatera att en religion som bygger på så lösa grunder eller en ideologi som bygger på så lösa grunder är potentiellt samhällsfarlig. Jag kan verkligen inte se att det är fördelaktigt att tro i en värld där religionen är överflödig.
För mig tycker jag att det absolut rimligaste förhållningsättet till metafysiska frågor är att betrakta dem som ickefrågor. Frågan om guds existens eller frågan om fri vilja är två frågor som aldrig kan bevisas eller motbevisas. Man kan helt enkelt inte veta om de finns eller inte (knappt ens vad de är för något).
Vad är poängen i att tro? Argumentet faller sönder överallt....
Problem med fri vilja
Att formulera en definition
Om vi utgår från att både slump och determinerade system existerar, hur kan vi då formulera en vilja som inte faller under någon av dessa kategorier? Det man vill får alltså inte vara determinerat av diverse faktorer i ens liv. Den fria viljan kan (eftersom vi kallar den just "fri") inte vara bunden av vårt arv, om arvet vi har ger oss en specifik natur- dvs. en böjelse för att göra vissa val framför andra. Inte heller får valet vara relaterat till miljön. Här måste man helt bortse från hur ens uppväxt och sociala kontext präglat ens sätt att tänka. Valet måste alltså vara oberoende av både arv och miljö. För så fort man kan ange skäl till ens handlingar, så fort man kan rättfärdiga dem och peka på orsaker, så hamnar man i ett deterministiskt mönster. Obunden av den kausala världen. Nu menar säkert många att man i varje given situation kan välje mellan flertalet alternativ, men detta är väl knappast annat än en illusion?
Säg att du står i valet mellan ett äpple eller en gräddbakelse. Du upplever helhjärtat att du har ett val och att det är helt fritt. Du väljer äpplet. En kompis frågar dig varför du valde just äpplet. "Det är nyttigare." Om du upptäcker i en sådan situation att du kan förklara just exakt varför, eller om du bara inser att det lär finnas en förklaring, är du lika hopplöst orsaksbunden som du alltid har varit.
En annan viktig aspekt i detta sammanhang är slumpen. Om slumpen existerar kan vi helt eller delvis utesluta determinism. Forskare tror sig nu ha upptäckt slump inom kvantmekaniken, som lär fortplanta sig till större system. Jag är inte det minsta insatt i ämnet, men låt oss för en stund utgår från att slumpen finns. Om slumpen finns kan den i teorin påverka determinerade system, som t.ex. månens bana runt jorden. Föreställ dig att man av slump råkar spränga en skaplig mängd atombomber på månen som rubbar dess bana. Nu följer frågan; Var bånens bana någonsin deterministisk? Nej det kan man ju knappast påstå. Om atombomberna gick av av en slump, var det alltså inte förutbestämt från tidens begynnelse att det skulle hända. All determinerade system blir på så vis, "determinerade tills dess att de påverkas av slump", alltså egentligen inte determinerade alls.
En möjlig förklaring till fri vilja, eftersom den måste vara kausalt obunden, är just slumpen. Det du gör är inte bundet av orsaker utan händer bara på måfå. "Varför gick du in i godisbutiken?" "Jag bara gjorde det. Ingen vilja eller några impulser föranledde det." För mig kan detta knappast vara "fri vilja", eftersom vad som händer av slump inte har någonting med din vilja att göra alls. Så vad är fri vilja egentligen? Jag har inte ens i teorin lyckats fastställa det.
Rättfärdigandet av fri vilja
Hur påvisar man fri vilja så att den vare sig är föremål för slump eller orsaker? Hur kan man visa att fri vilja faktiskt existerar? Som jag ser det blir dessa frågor i sig meningslösa om man inte kunnat hitta en god definition av vad fri vilja är. Sanningen är den att det är ett påstående av metafysisk art. Man kan vare sig motbevisa det eller bevisa att den existerar. Däremot kan man ange rimliga argument för och emot vardera sidan. Som jag ser det finns det en rad giltiga argument som talar emot den fria viljan, däribland arv och miljö-faktorer.
Relevans
Är begreppet fri vilja ens relevant i vårt samhälle? Bereppet är inte bar odefinierat, det kräver dessutom en mängd overifierade premisser. Finns det verkligen en märkbar skillnad mellan en värld i vilken fri vilja existera, och en där den inte gör det? Det är helt enkelt omöjligt att veta. Vi kan i dagsläget inte veta hur många färger vi i teorin "saknar" i universum, eller vilken skillnad de skulle göra. Så varför tala om fri vilja egentligen? Är det inte av hävd en ickefråga? Ingen etisk teori kräver att fri vilja existerar. Kan man inte bygga upp en kultur som inte bygger på individens fullständigt fri val? Självklart finns det stora risker med att utesluta den fria viljan helt, och frågan är om det inte handlar om den faktiskt fri viljan utan om upplevelsen av den. Är fri vilja enbart en upplevelse och en social konstruktion i vilket man bäst kan få ett samhälle att fungera? I så fall sprider jag i detta ögonblick samhällsfientlig information. Placeboeffekten bygger på att man tror att sockerpillret fungerar, att det finns en medicinsk grund till att man mår bättre av pillren. På samma sätt kan man kanske hävda att tron på fri vilja fungerar. Eller?
