Godtycklighet är MIN arvedel.

(den ofrånkomliga konformismen)

Ibland når tankar huvudet som inte egentligen hör hemma i vårt samhälle. Ingen sanning eller moral existerar i egentlig menig, och egentligen är allting meningslöst. En dag ska vi alla dö- en dag dör universum och med det allt spår av liv. Alla framsteg gjorda i mänsklighetens namn kommer att bli till intet, 6 miljoner döda judar kommer inte att ha spelat någon roll. Enkelt sagt; vi är en flugskit i en pool. Fullkomligt utan mening, syfte eller universell påverkan.

Deppigt tankesätt? Verkligen inte! Om det nu är så att vi alla är en konsekvens av big bang och oundvikligen kommer att dö, då är det nämligen så att du kan göra precis vad du vill utan att det kommer att ha spelat någon roll. Sen är frågan om det är relevant hurvida saker och ting är meningslösa eller inte. På sätt och vis ja, och på sätt och vis nej.

(mening i meningslösheten? knappast! men kanske något som liknar det?)

Om du lever ditt liv helt utan att reflektera över filosofiska spörsmål som kan förefalla irrelevanta så kommer detta att spela noll roll alls. Om du istället lever i tron om att dina funderingar och tankar faktiskt kan komma att påverka ditt liv, vilket är fullt möjligt, så kan filosofi vara viktigare än något annat ämne. Den som känner universums begränsningar och sina egna, han har världen för sig.

Att påstå att allting är meningslöst är egentligen en objektiv kommentar. Jag lägger iallafall inga värderingar i detta: Hurvida man anser det vara bra eller inte är en annan fråga. Vad jag själv drar för slutsats är som följer:
Om vi nu har bara ett liv att leva och det är meningslöst, varför då slösa det på rädsla, utseendefixering, sociala normer, tron om ett nästa liv osv.? För även den kristne måste acceptera att chanserna är goda att det inte finns någon himmel och allt heligt som någonsin skrivits inte är sant. En religion är inte mycket mer en en chansning (återigen mycket objektiv).

(Varför bli framgångrik advokat när man lika gärna kan bli städare?)

Jag har tänkt att en dag ska jag bli min egen rebell. Revoltera emot samhällets normer, skaffa mig den bästa utbildningen för att sedan jobba med något ruskigt lågavlönat. Bara för att visa att man inte måste vara framgångrik, att pengar inte måste vara en drivkraft. Jag tänkte sätta det exempel som ingen skulle titta på, eller bry sig om. Ett exempel som bevisade för mig själv att det finns ett val.

Tanken lämnar mig fort och jag rätar duktigt in mig i ledet. För visst vill jag bli framgångsrik? Visst måste JAG få uppmärksamhet för den JAG är. Uppfylla mig själv och ingen annan. För i slutändan är det ju bara jag som betyder något i mitt liv.