Om det fängslande perspektivet
Var människa har sin egna uppfatning bildat vid myndig ålder. Var kvinna vet vid vuxen ålder vad som är rätt, och vad som är fel och vilket alternativ man föredrar i en gråzon. Vi är så säkra på vår sak att vi många gånger är beredda att strida för den och förkasta andra synsätt innan vi ens vågar granska dem. Är vi så rädda för oliktänkande (nytänkande?) att vi desperat måste klamra oss fast vid det gamla, oavsett om det är sant eller inte?
Då följer den uppenbara frågan: Är vi egentligen intresserade av verklig sanning om vi nu tror att sådan finns? Eller vill vi kanske bara få macrovärlden att passa in i våra egna små microvärldar? Dagligen blundar vi för orättvisor. På TV, i skolan och även hemma. Vi stödjer dem urskiljningslöst, i en patetisk tro om att vi är maktlösa. Här är vi alla kluvna; å ena sidan vill vi tro att vi äger en fri vilja och har makt att påverka, å andra sidan ser vi oss själva som maktlösa.
Kanske vår strävan efter sanning och kärlek bara är en fåfäng illusion som varit i kraft ända sen dess att vi levt i sådant välstånd, vari vi varit så sysslolösa att tankar mot vår vilja har växt. Kanske finns ingen sanning, och tanken, är kanske endast flyktig- dömd att dö. Men tänk ändå! TÄNK! Om alla vi har fel, om sanning finns, så måste någon annan ha rätt. Tänk om våra ideal är felaktiga, tänk om pengar ine gör en gladare egentligen, tänk om kärlek inte är alla förunnat.
Likt en väverska väver in ett mönster i ett tyg, så vävs även mönster i oss. Vi är egentligen alla en del av den folksjäl som skulle befria oss, men istället gjort oss till fångar. Jag finner det svårt att tro att så många unika människor skulle ha så lika drömmar utan att egentligen vara fångade av sitt sammanhang. We are the mtv-generation. Vi äger inte våra drömmar, våra ambitioner är lagda på oss av något större.
Men ändå kämpar ingen. Ingen skriker efter frihet längre. Vi har varit fångar för länge i det perspektiv som fängslar oss.
När vi (i fantasin) äger drömmen, rationaliteten och tanken- då kallar vi den sunt förnuft. När den ägs av någon annan, blott galenskap.
"Tänk om våra ideal är felaktiga, tänk om pengar ine gör en gladare egentligen, tänk om kärlek inte är alla förunnat."
Pengar gör inte mig gladare i alla fall.
Jag tror kärleken är för alla, men du bör skilja den från förälskelsen.
Det finns mycket att reagera på här, jag väljer att kommentera en sak. Välskrivet förresten!
Att det ändå finns människor vars drömmar skiljer sig från helheten, är det inte ett tecken på att möjlighet finns att bryta sig ur sitt sammanhang och sträva bortåt. Våra värderingar förändras ju de facto, kan itne det vara ett tecken på att vi är öppna för förändringen. Ett samhälle är väl summan av de människor det innehåller. Det har formats av människor, formas av människor och människor formas av det. Formningen går inte bara i en riktning. Det faktum att samhällen och övergripande värderingar kan flrändras torde vara tecken på människors partiella frihet. Eller?
kärleken finns för alla, det gäller bara att vara öppen för den, och det borde du veta :P dessutom borde du sluta vara så negativ :)
Det gör väl inget så länge vi mår bra av det?
who the fuck is zlugg?
morninga: vem är du? och nej, jag är inte negativ, vår kultur är så rotad i oss att det jag skriver uppfattas som negativt, det är inte min avsikt
zlugg is a man that goes by the name of David Abrahamsson
Hannicon: den partiella frihet du nämner ligger endast på den individuella variationen- gener, om man kallar det frihet så visst, men i STORT är vi alla på ett eller annat sätt fastbundna av vårt perspektiv
Angie: Det vet jag faktiskt inte, det kanske spelar roll, som den romantiker/rationalist tror jag på kärleken samtidigt som jag inte tar den för självklar, i vilket fall är sökande efter sanning alltid en nyckel till partiell lycka, (tror jag, eller kanske samhället egentligen?)
haha, du är visst negativ, och du är det med flit för att du fullkomligt älskar att provocera :P
