Det orimliga i att tro
Vad menar vi egentligen när vi säger tro? Vad är tro och vad är vetande? För att besvara dessa frågor tvingas vi ange någon form av definition för både begreppet tro och begreppet vetande. Kort sagt: "Definitionen föregår diskussionen(!)"
Vetande är kunskapen om sakpåståenden som med stor sannolikhet kan betraktas som riktiga. Det vill säga, det finns bevis för sakpåståendet, en tillfredsställande förklaring och eller goda skäl att tro på påståendet.
Tro är övertygelsen om någonting som saknar bevis. Ej heller kräver tron i sig goda argument eller bevis för att kallas en tro.
Detta innebär att det finns en reell distinktion mellan tro och vetande. De behandlar inte alls samma sak. Jag tycker inte att man som religiös kan hävda att allting ytterst är föremål för övertygelse och tro, och att ingenting går att veta och på så vis mena att all tro är lika rimlig. Problemet med att vara skeptiker är att man aldrig kan rättfärdiga någonting, allra minst en trossats. Det är alltså omöjligt att vara skeptiker och samtidigt omfamna en religion som gör anspråk på sanningen. Jag kommer i detta inlägg inte besvara argument som bygger på skepticism utan istället använda realism och anta att vi kan veta saker.
Nu är ju långt ifrån alla kristna skeptiker. Tvärtom. De flesta menar att kristendomen sitter inne på eviga sanningar. T.o.m. den enda sanningen, och den enda vägen till gud. Här blir det genast problematiskt. För visst måste man kunna rättfärdiga bibelns sanningsvärde, för att kunna påstå att den är sann. Visst måste man kunna belägga sanningsvärdet inte bara i påståendet om bibeln, utan också om att gud existerar. Här hopar sig problemen. För strukturens skull kommer jag sammanställa en lista på problem som dyker upp.
Hur vet man att gud finns?
Vad menar man med begreppet "gud"?
Hur vet man att just sin specifika gud existerar?
Hur vet man att hela bibeln är sann?
Hur vet man att den gud man tror på är samma gud som bibelns gud?
Hur vet man hur man ska tolka bibeln?
Vem har tolkningsföreträde? Du eller teologen?
Från ett kunskapsteoretiskt håll förblir alla dessa frågor obesvarade. Det finns helt enkelt inga sätt att veta svaren på dem alls. Det hela faller tillbaka på tron. Man måste tro och hoppas att gud existerar. Tro utan bevis, utan argument och utan goda anledningar. Nu kan man ju fråga sig vilken gud som önskar sig en sådan "efterbliven tro", och som dessutom värderar den högst av alla egenskaper.
Vad är det i tron som är så fantastiskt? Vad är det som är bra i att tro någonting ologiskt, osannolikt och obevisat? Vi kan tydligt konstatera att en religion som bygger på så lösa grunder eller en ideologi som bygger på så lösa grunder är potentiellt samhällsfarlig. Jag kan verkligen inte se att det är fördelaktigt att tro i en värld där religionen är överflödig.
För mig tycker jag att det absolut rimligaste förhållningsättet till metafysiska frågor är att betrakta dem som ickefrågor. Frågan om guds existens eller frågan om fri vilja är två frågor som aldrig kan bevisas eller motbevisas. Man kan helt enkelt inte veta om de finns eller inte (knappt ens vad de är för något).
Vad är poängen i att tro? Argumentet faller sönder överallt....
Problem med fri vilja
Att formulera en definition
Om vi utgår från att både slump och determinerade system existerar, hur kan vi då formulera en vilja som inte faller under någon av dessa kategorier? Det man vill får alltså inte vara determinerat av diverse faktorer i ens liv. Den fria viljan kan (eftersom vi kallar den just "fri") inte vara bunden av vårt arv, om arvet vi har ger oss en specifik natur- dvs. en böjelse för att göra vissa val framför andra. Inte heller får valet vara relaterat till miljön. Här måste man helt bortse från hur ens uppväxt och sociala kontext präglat ens sätt att tänka. Valet måste alltså vara oberoende av både arv och miljö. För så fort man kan ange skäl till ens handlingar, så fort man kan rättfärdiga dem och peka på orsaker, så hamnar man i ett deterministiskt mönster. Obunden av den kausala världen. Nu menar säkert många att man i varje given situation kan välje mellan flertalet alternativ, men detta är väl knappast annat än en illusion?
Säg att du står i valet mellan ett äpple eller en gräddbakelse. Du upplever helhjärtat att du har ett val och att det är helt fritt. Du väljer äpplet. En kompis frågar dig varför du valde just äpplet. "Det är nyttigare." Om du upptäcker i en sådan situation att du kan förklara just exakt varför, eller om du bara inser att det lär finnas en förklaring, är du lika hopplöst orsaksbunden som du alltid har varit.
En annan viktig aspekt i detta sammanhang är slumpen. Om slumpen existerar kan vi helt eller delvis utesluta determinism. Forskare tror sig nu ha upptäckt slump inom kvantmekaniken, som lär fortplanta sig till större system. Jag är inte det minsta insatt i ämnet, men låt oss för en stund utgår från att slumpen finns. Om slumpen finns kan den i teorin påverka determinerade system, som t.ex. månens bana runt jorden. Föreställ dig att man av slump råkar spränga en skaplig mängd atombomber på månen som rubbar dess bana. Nu följer frågan; Var bånens bana någonsin deterministisk? Nej det kan man ju knappast påstå. Om atombomberna gick av av en slump, var det alltså inte förutbestämt från tidens begynnelse att det skulle hända. All determinerade system blir på så vis, "determinerade tills dess att de påverkas av slump", alltså egentligen inte determinerade alls.
En möjlig förklaring till fri vilja, eftersom den måste vara kausalt obunden, är just slumpen. Det du gör är inte bundet av orsaker utan händer bara på måfå. "Varför gick du in i godisbutiken?" "Jag bara gjorde det. Ingen vilja eller några impulser föranledde det." För mig kan detta knappast vara "fri vilja", eftersom vad som händer av slump inte har någonting med din vilja att göra alls. Så vad är fri vilja egentligen? Jag har inte ens i teorin lyckats fastställa det.
Rättfärdigandet av fri vilja
Hur påvisar man fri vilja så att den vare sig är föremål för slump eller orsaker? Hur kan man visa att fri vilja faktiskt existerar? Som jag ser det blir dessa frågor i sig meningslösa om man inte kunnat hitta en god definition av vad fri vilja är. Sanningen är den att det är ett påstående av metafysisk art. Man kan vare sig motbevisa det eller bevisa att den existerar. Däremot kan man ange rimliga argument för och emot vardera sidan. Som jag ser det finns det en rad giltiga argument som talar emot den fria viljan, däribland arv och miljö-faktorer.
Relevans
Är begreppet fri vilja ens relevant i vårt samhälle? Bereppet är inte bar odefinierat, det kräver dessutom en mängd overifierade premisser. Finns det verkligen en märkbar skillnad mellan en värld i vilken fri vilja existera, och en där den inte gör det? Det är helt enkelt omöjligt att veta. Vi kan i dagsläget inte veta hur många färger vi i teorin "saknar" i universum, eller vilken skillnad de skulle göra. Så varför tala om fri vilja egentligen? Är det inte av hävd en ickefråga? Ingen etisk teori kräver att fri vilja existerar. Kan man inte bygga upp en kultur som inte bygger på individens fullständigt fri val? Självklart finns det stora risker med att utesluta den fria viljan helt, och frågan är om det inte handlar om den faktiskt fri viljan utan om upplevelsen av den. Är fri vilja enbart en upplevelse och en social konstruktion i vilket man bäst kan få ett samhälle att fungera? I så fall sprider jag i detta ögonblick samhällsfientlig information. Placeboeffekten bygger på att man tror att sockerpillret fungerar, att det finns en medicinsk grund till att man mår bättre av pillren. På samma sätt kan man kanske hävda att tron på fri vilja fungerar. Eller?
Mufasa
Det absolut tyngsta citatet från filmen, som jag är övertygad om går de flesta barn förbi, kommer ifrån den scen i vilken Simba återförenas med sin far Mufasa. Eller återförenas, Mufasa talar till honom från andra sidan. Han säger: "Du är mer än vad du blivit". Vi är vad vi gör, men vi är mer än vad vi gör. Gör vi ingenting, är vi ingenting. Men ändå är vi inte allt vi gör. Nu är det förvisso tänkt att Simba ska återvända och återta den makt han föddes för att ha, men tanken är ändå densamma.
Kan man vara sina förutsättningar? Kan man verkligen säga: "Jag är den jag skulle kunna vara"? I teorin kan man vara en massa olika människor. Du skulle teoretiskt kunna göra en mängd olika val som formade din person på en mängd olika sätt. I teorin skulle du kunna vara fem olika människor om fem år. Är du då alla dessa människor redan nu? Har du en mördare i dig? En våldäktsman kanske?
Jag är, som någon kanske känner till, determinist och materialist och kan således inte greppa resonemanget jag själv framkallat. Om fem år kommer jag bara att kunna vara en enda specifik individ, precis som jag är nu. Jag kanske kommer vara snällare, gladare, kunnigare. Vem vet? Vem jag än kommer vara om fem år, är det sant redan nu att jag kommer vara just den personen om fem år. På samma sätt var det sant redan i fredags att Linköping skulle vinna mot Umeå med 4-0. Det var lika sant i fredags som det är sant idag, efter matchen.
På sätt och vis har jag redan min framtid i mig själv. Den jag är idag skapar den jag är imorgon. I ett universellt perspektiv blir implikationerna ännu större. Om jag ser mig själv som materialist och determinist i ett kausalt universum, bär jag alltså spår inom mig från tidens begynnelse. Dvs. alla partiklar som någon gång varit en del av mig har färdats, på ett eller ett annat sätt i enlighet med energiprincipen, i 13.7 miljarder år för att jag ska kunna tänka, känna och reflektera. Är det inte en väldigt mäktig tanke?
Här någonstans börjar vissa människor att få huvudvärk. Även jag. Mindre än 5 procent av universum består av vanliga atomer. Universum innehåller uppskattningsvis 100 miljarder galaxer, som var och en innehåller 100 miljarder stjärnor. Merparten av dessa 4.5 procent atomer kommer således aldrig vara del av mitt medvetande. När jag dör kommer dessa atomer att fortsätta att färdas vidare i universum. I ett kort ögonblick fick ett fåtal av denna enorma mängd atomer vara en del av det mest fantastiska i hela universum, nämligen medvetandet.
Ingenting var någonsin vackert innan vi betraktade det. Ingenting var någonsin svårt eller lätt, roligt eller tråkigt, ledsamt eller glatt innan vi upplevde det. Vårt medvetande skapar således en värld som annars aldrig hade funnits. Vi är alla, tack vare våra medvetande, skapargudar i våra egna liv. Samtidigt är vi en produkt av ett deterministiskt universum. Här skapar jag den största skiljelinjen mellan medvetande och materia. Hjärnan finns på riktigt, dess elektriska impulser är verkliga och de påverkar oss. Ändå är ingenting ett större mysterium än det mänskliga medvetandet. Vår förmåga att känna och reflektera går bortom vad som faktiskt hade krävts av oss rent evolutionärt. Kanske går vi t.o.m. mot vår egen undergång.
Vi är här på jorden ett ögonblick blott. Är det inte otroligt hur människor kastar bort sina liv, även jag?
Tillägnad Ljusbringaren
Rädslan för besten som aldrig övermannats,
Där gott och ont är Världens dimridå,
och allting ryms i hjärtats gråa vrå,
Nu finns han inte längre kvar,
Han som en gång hade alla svar,
Ur led är tiden, mörkret har gått bort,
Kärleken är vriden, vriden och av annan sort,
Nu älskar jag för andras skull, ej längre för min egen,
Jag är bara barnet nu, och jag har tagit första stegen,
Vaknat upp ur drömmen klätt mig i mitt sanna jag,
Släppt det tomma löftet, Aldrig mera svag,
För nu finns han inte längre kvar,
Han som en gång hade alla svar,
Kvar finns bara du och jag och tanken i sin egen storhet,
Men ännu lurar jag i mörker, jag är fortfarande diskret...
The End of Integrity
Integritet. Rätten till privatliv.
Vackra ord, vilken innebörd? Vad är det som får oss att försvara oss med näbbar och klor mot allt vad övervakning heter? Varför är vi så måna om att ingen får invadera våra liv, oberoende av syfte? Jag kan ej ännu svaret på denna gåta. Personligen är jag inte emot FRA-lagen. Personligen anser jag att vi behöver FLER kameror och mer övervakning.
Övervakning i sig är inte dåligt, intrång på privatlivet behöver inte heller var något negativt. Vad människor fruktar mest är egentligen att övervakningen missbrukas. Många tycks hänvisa till 1984, en roman av Orson Welles, i vilken en dystopisk värld där övervakning är A och O. Grejen med den är att de styrande är fascister som inte bryr sig om något annat än makt. Människor är irrelevanta.
Ja, missbrukad övervakning är fel. Ja, fascism är ond osv. Men kanske skulle övevakning som utgår från folkets trygghet och som bygger på demokrati inte vara så hemskt. Föreställ er en värld där kameror finns på alla allmäna platser, där DNA-register på alla Sveriges invånare finns tillgängligt för polisutredningar. En värld där alla hade inopererade gps-chips med vilka polisen kunde spåra en om man blivit kidnappad, eller förfölja en om man hade begått ett brott. Skulle inte en sådan värld vara säkrare.
T.ex. : Ett barn blir bortrövat. När ungen varit borta i typ 4 timmar ringer föräldrarna polisen. Polisen, som har tillgån till gps-övervakning, spårar ungen till en särskild byggnad. Barnet befrias, och även om gärningsmannen försvunnit kan man ta DNA-prov och identifiera brottslingen, även om han inte begått brott tidigare. Därtill är chansen att gärningsmannen fångats på kamera större om denna övervakning var komplett.
I ett demokratiskt samhälle där folket har direkt insyn i metoder för övervakning, skulle inte brott vara svårare att begå? Skulle inte FÄRRE brott begås?
Övervakning som är avskräckande, förebyggande och direkt avgörande som bevis. Hur är detta hemskt? Hur är detta fel? En demokrati där inget göms för folket, där inga övervakningar tillåts missbrukas. Säg mig, skulle inte detta kunna vara framtiden?
Om mord
I vilket fall som helst, att mörda någon måste vara en av de saker som är absolut svårast både mentalt och rent praktiskt. Om man dessutom planerar att komma undan med det förhöjes svårigheten ytterligare. HUR gör man för att förmå sig själv till att skjuta någon? Hur sticker man en kniv i en annan människas kropp? Här tar min inlevelseförmåga eller fantasi slut, vilket jag anser vara ett klart tecken på god mental hälsa. Tanken är så främmande och motbjudande att jag blir bokstavligt illamående. Puh.
För vad är det egentligen man mördar när man sticker kniven i någon? En människa enkom? Nja. Vad du gör när du mördar någon annan eller dig själv är att mörda alla barn denna person någonsin skulle kunna få, alla relationer denna människa har eller kommer att ha. Alla leenden, Alla uppmuntrande ord, Alla goda handlingar. Handlingen i sig är ett gigantiskt steg bort från mänsklighet, samtidigt som det rent historiskt har varit nästan naturligt. Konsekvenserna är om möjligt ännu större. En mänsklig mördare tvingas döda sig själv innan dess att han kan döda andra.
Därför kan man aldrig döda EN människa enbart. Vi är del av en kedja eller cirkel, och vi kommer så förbli.
Vissa tankar borde man kanske inte tänka....
Eller?
Varför jag gillar Ockhams rakkniv?
"Ockhams rakkniv, efter William Ockham, är namnet på ett begrepp inom vetenskaplig metod som innebär att man inte ska anta fler företeelser eller ting än nödvändigt för att förklara en observation."
- Ida Kewipi
Alltså, minimera antal antagande och låt de bevis vi har förklaras utifrån detta. Detta är, som nämns ovan, en vetenskaplig teori, men jag skulle snarare se den som filosofisk. Den förespråkar allmänt sunt förnuft, t.ex. :
om du ser ett träd som har vält, anta då hellre att det har blåst ner än att en elefant har dragit ner det. Det roliga är att jag kan använda det för att påvisa mina egna gamla teorier. Om vi inte kan bevisa att vi har fri vilja, och bevisen tyder på motsatsen, så ska vi inte tro på fri vilja. Det påståendet har minst antal antaganden.
Om allting styrs av naturlagar, vilket bevisen antyder, så kan vi rimligen dra slutsatsen att allt är förutbestämt. Att anta att slump finns, utan reella bevis, är då felaktigt. Från universums början har allting i mikro och makro- kosmos styrts av enkom naturlagar. Nu finns det ju i och för sig vissa teorier inom kvantfysik att slump faktiskt existerar, dock är ej dessa ännu påvisade. Det får vi helt enkelt ta och skära bort, tills dess att fler bevis framträder.
Jag har härmed påstått följande: Ingen fri vilja finns, ingen slump finns samt att allt är förutbestämt. Med detta som underlag kan jag glatt påstå att allting egentligen är meninglöst. Återigen pekar bevisen i den riktningen.
Det gör mig faktiskt inte ledsen, tvärtom. Meningslösheten och det förutbestämda ligger bortom min kontroll, bortom min vardag. Dock kan jag säkert luta mig tillbaka på det "faktum" att de val jag gör varit bestämda sedan alltets början. Vips så försvann ångesten. Jag glädjer mig i meningslöshet, den är befriande. Nu kommer säkert ngn att påstå att jag är negativ, ehem Sara. Det stämmer inte. Det jag nu har framlagt ligger till grund för all optimism jag har. Om ni nu fortfarande tycker att det är negativt, så beror det på att er världsbild är fördunklad av en uråldrig kultur. Är jag arrogant? Självklart! Men det var ju å andra sidan redan bestämt.
Därför gillar jag Ockhams rakkniv.
(nej jag är inte nihilist, moral är mer praktisk)
Varför jag tycker att Pascals trossats är dum
- Trossatsen gäller enkom för en religion och tar inte hänsyn till alla andra, ej heller alternativa helveten och paradis- detta medför att sannolikheten för en enskild guds existens minskar avsevärt
- Trossatsen förutsätter att man inte förlorar någonting på att vara troende, när man faktiskt kan hävda att troende förlorar pengar, tid och ansträngning, detta gör att ingen av ovan nämnda resultat är säkra
- Trossatsen förutsätter att sannolikheten för Guds existen är 50 %, utan några som helst argument kring varför, på samma sätt som idioter säger ngt som t.ex.: sannolikheten för att krig bryter ut imorgon är 50 %, antingen gör det det, eller inte.
- Pascal antar att man kan välja att tro, och att vi har en fri vilja
- Pascal påstår att vi kan välja att tro baserat endast på förnuft, vilket saknar underlag i Bibeln
Om sommaren
Tankens sista tid är nu. Tänk den!
My Darling Angie <3
Dina ögons djup det dränker mig,
Och mina lungor spräcks,
Ej av vatten- utav kärleken till dig,
Och solens lampa släcks,
Din lukt är mitt begär,
den är av honung söt,
smaken av ett hallonbär,
slog mig ner i mäktig stöt,
Härligt vacker, underskön är du,
Du nymf från landet Kina,
Jag vill ha dig- ha dig nu,
Låt mina lustar vara dina,
Änglar formade din rumpa,
gav den oförtvinelig grace,
vacker som en liten pumpa,
som ett stycke av topas,
Din mun, din tunga dina tänder,
din kropp är min passion
dina bröst, din hals och dina händer,
är slipade till perfektion
Du är mitt liv- min enda kärlek,
du är facklan i hatets mörka boning,
du var den som bar när alla andra svek,
I dig finns all försoning
Angie, Angie, Angie!
En Tjärleksdikt till Dig- Du Min Miniräknare
Och gett mig tröst jag aldrig skulle få,
Min stackars tanke har du slagit,
Härav glömt att jag var du när du var så,
Ett deriverat hjärta ,
Som saknade funktion,
Ett hopp som blivit integrerat,
Det var kärlekens lektion,
Tangens, cosinus och sinus,
Att samsas det är ofta svårt,
Varför är det plus och inte minus?
När slappt såsmåningom blir hårt?
Jag är varm och din invers,
Av stål så är du sval,
Jag föll för dig och din kommers,
Som roten ur ett minustal,
Nu dras jag till min huvudräkning,
Slippa allt vårt bråk,
Nu entrar jag i läkning,
Ensam i min hjärnas tomma kåk,
Det som var- det är nu över
Min kära åttifyra,
Dig säljer jag för klöver,
Ty goda vänner äro dyra.
Död pretention
I en ram ryms mycket. I en enda ram väljer vi vad som får plats, och vad som ska bort. Vi målar en godtycklig bild av hur världen ser ut, och kanske t.o.m. hur den borde se ut. "Fuck fact". Varför måste jag vara så bunden av min egen ram? Varför denna enorma tilltro till min egen förmåga? Det är inte den jag vill vara, det är inte den jag borde vara. Ironisk nog läsar jag ut detta ur bilden jag själv har målat. Där är jag utanför ramen. Eller?
Gör aldrig anspråk på sanning, ty ingen sådan finns. Jag är hycklare och hopplös, men det skiter jag i. :P
Hahah
This chart shows thirteen personality traits. Each bar indicates the percentage of test takers who entered a lower value for that trait than you did. For example, if Confidence is at 80, that means that 80% of people entered lower values for confidence questions than you did. Based on a sample of 30,000 users.
Confidence |
Low High | 92 |
Openness |
Low High | 68 |
Extroversion |
Low High | 80 |
Empathy |
Low High | 70 |
Trust in others |
Low High | 28 |
Agency |
Low High | 84 |
Masculinity |
Low High | 90 |
Femininity |
Low High | 12 |
Spontaneity |
Low High | 64 |
Attention to style |
Low High | 2 |
Authoritarianism |
Low High | 2 |
Earthy/Imaginative |
Imaginative/ Earthy | 54 |
Aesthetic/Functional |
Functional /Aesthetic | 14 |
Ett personlighetstest jag gjort. Stämmer det?
Om livet
tittar opp,
söker hopp,
Hans vackra man,
är så dan,
den söker span,
Varför svårt,
varför slappt och inte hårt,
stackars liten behöver nog support,
Söker sällskap, fin och skär,
men ingen finns, ingen bor där,
ty en liten snopp ALLTID ensam är,
DJupa tankAR
En sång för sjungandets skull, ett hopp att tro och hoppas på. En smörskit som aldrig smälter. Ibland kan det vara svårt att sitta på toaletten, särskilt för dem som inte delar den med någon. Ve människan, som dagligen skiljer sin lekamen från dess avträde. Ve oss som dagligen genomgår seperation, som, i sanning, lämnar det vi slukat. Smärtan finns där, om än inte alltid. Friktionen är oundviklig. För visst gör det onte när bajset plumsar, visst känns det när näsan rynkas.
Det vi lämnar bakom oss, finns ändå alltid kvar- ty lukten liksom minnet dör aldrig. Ty vem har ine älskat, vem har inte stönat och suckat när orgasmens orgasm slår till- bajsandet. Men glömm aldrig- bajset älskade oss först. Vi älskar på det att vi älskats först. En skit, en kabel, en bomb, ett hopp, fekalie OCH SÅ VIDARE. Låt oss aldrig glömma.
"Aldrig har så många njutit så mycket över något så äckligt." I sanning ett visdomsord.
